tjat.

jag är trött på folk som tjatar, på att få höra fraserna "kan du.." och "vill du.." . jag blir knäpp, är det inte acceptabelt att jag inte alltid vill eller orkar? för just nu så skulle jag egentligen bara behöva lägga tid på mig själv. men jag kan inte, för nästan ingen i min omgivning mår bra. och resten vill ha hjälp med antingen ditt eller datt. men jag då? jag mår allmänt skit för tillfället, men ingen förstår den där gnolande känslan i magen som gör mig galen! all ovisshet, jag har ingenstans att bo. jag känner mig inte hemma någonstans, bara i vägen. gör jag ens något som är rätt någon gång? det klöser i mitt bröst och halsen blir tjockare hela tiden, jag vill bara spy ut allting. när ska någon verkligen se att jag behöver ett stöd, eller förstå på mina röda ögon att jag gråter bara ingen ser eller hör. nätterna tillbringar jag i vaket tillstånd med en oro för att kunna somna, för jag vet inte hur nästa dag ser ut eller kommer bli...